Nu sitter man här igen, tillbaka framför skärmen med alla dessa tankar ideér och längtan för utvecklingmöjligheter. Så hur kommer det sig att ha denna känsla av så mycket som bara vill ut i kroppen. Hur kommer det sig att man har sån fixering vid att delge det man har. Att delge det man har att visa och framföra, visa vem man är, hur man är samt vad som gör mig till just mig..

 

En lång dag framför mig, håltimmen just nu spenderas med panikplugg inför morgondagens prov. 2h lektion av labb kvar tills jag slutar vid halv 5, sedan snabbt som blixten sen hem för att vända tillbaka halvägs för jobbet. Äta någonstans därimellan och gena raka vägen ned till plan för att backa upp laget med en extra halvt skadad spelare. En helt vanlig onsdag alltså

Hemkommen fredag efter break i livet, han dock snabbt bara hem för att sedan vända tillbka. Hoppade i arbetskläderna och tog min till andra ön för extra hjälp till gården där. Slutade 23 och skjutsade då in en arbetspolare och hennes vän till Sumpan. 

 

 

Lördagen fick jag sovmorgon till 11 då jag sedan jobbade på som servitris på golfresturangen till 18 när jag stängde. Hem snabbt, duscha snabbare och åka snabbast till Johanna. Upphämtade henne och drog som blixten till Natta och mötte upp resterande av tjejerna, fick ta del utav daimtårta, prat och massa skratt. På hemvägen vart den en kortis förbi Nicole på en skön och efterrlängtad promenad i månskenet fylld av härligheter.

 

Söndagen vart det upp tidigt, kl 8.45 ombytt och klar nere vid fotbollsplanen för att vara ledare till 6åringar tillsamans med 4 andra klippor i min grupp. Avklarade detta runt 10.35 där jag direkt åkte ifrån, tog med min en cola och svichade tillbaka ut till golfbanorna för att 11.00 vara ombytt och redo att gå in och jobba. Ensam servitris från kl 13-17, och stängde återigen till ca 18. Fullt ös medvetslös att vara själv där en söndag. Isak den hjälten kom till jobbet, hjälpe till mig koder osv och sedan spenderade jag sista delen av min söndag tillsamans med honom. Vi pantade de kvarvarande flaskorna jag hade liggadnes i bilen, tog oss ned till vattnet och anmällt bara pratade om livet. 

En vacka startad på botten, för att sedan mot avrundningen har tagit  sig mot toppen. På torsdagen förra veckan, nästan själv i huset, lite halvkrasslig och bara med en stor tyng på axlarna valde jag att ta mig därifrån. Bokstavligen packade min lilla väska, fyllde upp bilen, tankade och åkte. Min destination var morfar, landet och norrtäljle. 

 

Att bara få komma iväg, ut i naturen och få lite nya insperation ger så mycket. Att även få dela detta med morfar, min klippa gör det hela så mycket bättre. Klippte gräsmattan och började välta tillbaka gräsmttan som vildsvinen hade bökat runt i. 

 

Finns det en genväg, finns det något kryphål eller finns det en fusklista att följa för att ta sig tillbaka. Jag gick ut starkt och föll ännu hårdare, rent utsakt magplaskt rakt ned i den den kalla grymma gatan kallad verkligheten. Så nu är jag tillbaka, i det gamla vanliga modet. Sjuk, igen. Feber och även en dänga urjobbig förkylning. Men jag har tro uppe, och en rejäl dos av alvedon samt den magiska drycken extra starkt och extra allt kaffe.

Sen i måndags har jag varit hemma, instäng och bortkopplad bakom dessa väggar av mitt nuvarande boende. Every step I take and every move I make är som ett uppvaknande av att lägga av, nu. Friskheten har dock börjat få se sina ljusglimtar, i form av utråkadhet och snart en 18 åring klättrande på väggarna. Men jag håller i mig i schack. Vill, får och ska inte falla ned i dessa falska förhoppningar om att det är över, måste våga stå emot kraften att ta mig ut i världen redan nu. 

 

 

 

 

Tillbaka till verkligheten, slut på det roliga och dax för att ta tag i saker och ting. Under lång tid har jag levt med insikten utav att det löser sig senare, jag orkar inte ta tag i det nu och enbart skjutit upp stora saker. Bortförklaringar och undanflykter har varit en stor del utav mitt liv och hur jag valt att hantera situationer. Men hur mycket jag än flyr undan och sopar problmen under mattan kommer de tillslut att komma tillbaka. Högarna av problem sjunker inte utav sig själva har jag genom den hårda vägen fått ta lärdom utav. 

 

Att somna vardera kväll men mycket bärandes på axlarna, att komma hem med tankarna av att läga sig i dvala och aldrig mera vakna upp. Det tär. Det tär brutalt. Jag må inte vara den med mest koll, jag må vara den med enbart ja som svar utan iblick till lösning. Men det är en del av mig, det är vem jag är, har varit och antagligen alltid kommer att vara. Men något måste förendas, för såhär jag levt kan jag inte mycket längre leva.

 

 

I slutet av 9:an sker det första, vad arbetslivet ska bestå av. I slutet av Gymnasiet sker det andra, dax att börja jobba med valet du valde sista minuten på sista terminen av 9:an. Har tillräckligt med problem, som vad frukosten ska bestå av på morgonen, asjobbigt. Hur ska det gå då att ta livsavgörande beslut som kan förfölja en livet ut, ett som togs i stressen bland allt annat desutom.

 

Tog fel beslut där i 9an, men bytte snabbt. Men bara efter några månader ploppade frågan upp igen "Var det verkligen rätt att byta?" Var och varannan dag sker tankegångarna om valet, det som ska vara bakgrunden livet ut. Orkar jag stanna, vill jag plugga, hur kommer det sig att denna linje är bättre än andra eller vad har den där som inte den här har? Jag vet inte, alltså verkligen, jag vet inte. Denna dag ser ut såhär, men morgondagen kan få helt andra betydelser som påverkar mot ett annat håll.

Tomt, fan och bara helvete. Trodde jag hade gett allt, att för en gångs skull kunde det som borde kunnas. Men nej. Ännu ett prov rakt åt fanders, försöker så mycket men reultaten blir alltid detsamma. Stressad och slarvar, småfel som bidrar till det stora. Många timmar, för en gångs skull spenderade på att verkligen försöka. Men nej, fandå. Skola och plugg är verkligen inte min grej, varför valde jag teknik....

Söta men hemska, underbara men skitjobbiga och lydiga men helt okontrollbara. Slutändan, vad skulle man ha gjort utan er? Så mycket bättre sällskap eller glädjespridera kan man inte hitta, som att leta nål i höstack. Tid man spenderat, steg man tagit, nätter förstörda enbart för er skull. Ser bortom alla mörka sidor, mat, sömn och lek är allt som hjärnan är fullproppad av. Man kanske bör lära sig av er. Hur ni kan förendra ens humör, innan man ens hunnit uttala ordet helt.

Den kom och den gick, sådär som den gör en fjärdedel vartenda år. Sommaren tog oss med storm bokstavligen då halva blåste förbi, antingen neutralt eller blandat med ösregn. En sommar spenderad rellativt mycket vid vattnet, och då inte bara den i luften. Nostalgin från bardommen med känslan av att simma runt i vattnet vid stranden. Sola bada och vara ute och grilla, årets kodord och väg för att hitta genom månaderna. 

 

 

Som ett brev på posten kom den, överveldigande och förstörande. Satt där på sista lektionen, hårt blinkande och många händer för munnen i hopp om att dölja alla gäspningar som uppstod. Alldeles för sen lunch, för många lektioner och anmällt måndag, fyfan. Var verkligen inte redo för skolan, fysiskt men inte psykiskt närvarande.

Halva delen av mig vill slänga mig i sängen, sova ut några timmar och ta tag i livet senare nån annan dag. Bara släppa alla krav och bekymmer. Andra halvan vill ut, hitta på nått för att inte seg ihop totallt och lite till.Ta tag i alla bekymren som ligger och trycker, kanske plugga det där jag inte hann i skolan elelr gå den där promenaden ute för att det är fint väder...

Packa väskan, kör till flygplatsen och ta dig på första flyg därifrån. Att våga ge sig ut i det okända, fly fältet hemifrån och ge sig av ifrån den vanliga ardagen. Ta en sista minut och kom hem när man känner för, om de så är 3 månader eller 3 år man pratar om. Ta sig runt i världen, upptäcka nya platser och få med sig nya minnen i bagaget. En dröm som en dag ska bli sann, om några år så SKA jag göra det.

 Om några år kommer jag att fly fältet hemifrån och ge mig av, åka med det som får plats i väskan på ryggen i första flyget därifrån. 

 

Perfektionisten inom mig kan vissa dar gråta inombord. Svänga igenom instagram och ständigt leta efter så saker vardera person kan ha gjort för att höja sina bilder en nivå till. Annan vinkel, fånga upp ljuset eller ändra vitblalansen för att slippa det blåa skenet eller minska högdragen på vissa punkter. Men frustationen till stor del, är min egna bit. Varför jag ser och berörs av det, när jag inte alls har med saken att göra. För i slutändan, vem bör bry sig om vad personen på andra sidan jorden valde för vinkeln när det kom till att fota av "dagens lunch ifrån någon fancy resturang..."

Din tur att laga maten där hemma, eller vill du helt enkelt testa något nytt? Då är dettta det perfekta för dig! Pappa visade mig detta sjukt enlka sätt att tillaga en hel middag, med tillbehör och allting på direkten över grillen. Kan även förberedas hemma och sedan medtas till annan plats och grillas där. Kan varieras i mängder, enbart fantasin som sätter gränser.

Ingredienser (4 port):