En lång dag framför mig, håltimmen just nu spenderas med panikplugg inför morgondagens prov. 2h lektion av labb kvar tills jag slutar vid halv 5, sedan snabbt som blixten sen hem för att vända tillbaka halvägs för jobbet. Äta någonstans därimellan och gena raka vägen ned till plan för att backa upp laget med en extra halvt skadad spelare. En helt vanlig onsdag alltså

Hemkommen fredag efter break i livet, han dock snabbt bara hem för att sedan vända tillbka. Hoppade i arbetskläderna och tog min till andra ön för extra hjälp till gården där. Slutade 23 och skjutsade då in en arbetspolare och hennes vän till Sumpan. 

 

 

Lördagen fick jag sovmorgon till 11 då jag sedan jobbade på som servitris på golfresturangen till 18 när jag stängde. Hem snabbt, duscha snabbare och åka snabbast till Johanna. Upphämtade henne och drog som blixten till Natta och mötte upp resterande av tjejerna, fick ta del utav daimtårta, prat och massa skratt. På hemvägen vart den en kortis förbi Nicole på en skön och efterrlängtad promenad i månskenet fylld av härligheter.

 

Söndagen vart det upp tidigt, kl 8.45 ombytt och klar nere vid fotbollsplanen för att vara ledare till 6åringar tillsamans med 4 andra klippor i min grupp. Avklarade detta runt 10.35 där jag direkt åkte ifrån, tog med min en cola och svichade tillbaka ut till golfbanorna för att 11.00 vara ombytt och redo att gå in och jobba. Ensam servitris från kl 13-17, och stängde återigen till ca 18. Fullt ös medvetslös att vara själv där en söndag. Isak den hjälten kom till jobbet, hjälpe till mig koder osv och sedan spenderade jag sista delen av min söndag tillsamans med honom. Vi pantade de kvarvarande flaskorna jag hade liggadnes i bilen, tog oss ned till vattnet och anmällt bara pratade om livet. 

En vacka startad på botten, för att sedan mot avrundningen har tagit  sig mot toppen. På torsdagen förra veckan, nästan själv i huset, lite halvkrasslig och bara med en stor tyng på axlarna valde jag att ta mig därifrån. Bokstavligen packade min lilla väska, fyllde upp bilen, tankade och åkte. Min destination var morfar, landet och norrtäljle. 

 

Att bara få komma iväg, ut i naturen och få lite nya insperation ger så mycket. Att även få dela detta med morfar, min klippa gör det hela så mycket bättre. Klippte gräsmattan och började välta tillbaka gräsmttan som vildsvinen hade bökat runt i. 

 

Finns det en genväg, finns det något kryphål eller finns det en fusklista att följa för att ta sig tillbaka. Jag gick ut starkt och föll ännu hårdare, rent utsakt magplaskt rakt ned i den den kalla grymma gatan kallad verkligheten. Så nu är jag tillbaka, i det gamla vanliga modet. Sjuk, igen. Feber och även en dänga urjobbig förkylning. Men jag har tro uppe, och en rejäl dos av alvedon samt den magiska drycken extra starkt och extra allt kaffe.

Sen i måndags har jag varit hemma, instäng och bortkopplad bakom dessa väggar av mitt nuvarande boende. Every step I take and every move I make är som ett uppvaknande av att lägga av, nu. Friskheten har dock börjat få se sina ljusglimtar, i form av utråkadhet och snart en 18 åring klättrande på väggarna. Men jag håller i mig i schack. Vill, får och ska inte falla ned i dessa falska förhoppningar om att det är över, måste våga stå emot kraften att ta mig ut i världen redan nu. 

 

 

 

 

Tillbaka till verkligheten, slut på det roliga och dax för att ta tag i saker och ting. Under lång tid har jag levt med insikten utav att det löser sig senare, jag orkar inte ta tag i det nu och enbart skjutit upp stora saker. Bortförklaringar och undanflykter har varit en stor del utav mitt liv och hur jag valt att hantera situationer. Men hur mycket jag än flyr undan och sopar problmen under mattan kommer de tillslut att komma tillbaka. Högarna av problem sjunker inte utav sig själva har jag genom den hårda vägen fått ta lärdom utav. 

 

Att somna vardera kväll men mycket bärandes på axlarna, att komma hem med tankarna av att läga sig i dvala och aldrig mera vakna upp. Det tär. Det tär brutalt. Jag må inte vara den med mest koll, jag må vara den med enbart ja som svar utan iblick till lösning. Men det är en del av mig, det är vem jag är, har varit och antagligen alltid kommer att vara. Men något måste förendas, för såhär jag levt kan jag inte mycket längre leva.