Det händer få gånger för mig, nästan aldrig om jag ska vara uppriktig... Den där känslan av nöjdhet. Inte så att jag känner mig världelös, men bara inte anmällt helt 100% bra heller. När man blivit klart med något, när man tar ett steg tillbaka och bara ler, man vet att det blivit bra, man känner sig stolt och man växer någon meter. Något sånt exicterar inte i min värld. Jag blir aldrig stolt över något som jag själv gjort. Denn eviga kraften av att vilja utvecklas och bli bättre. Att komma längre fram i livet, att den enda vägen dit är fram och att aldrig någonsin kolla tillbaks. Vad eller hur jag än gör något vet jag att det finns en femåring som säkert skulle göra det tusen gånger bättre, och då är jag tillbaka på ruta ett igen.