Det började med att jag fick låna mammas digital kamera. Jag älskade att det jag såg, kunde sparas där nere på skärmen finns en liknande bild av det jag nyss såg. Som att ta bild med ögonen.

 

Det var då man började kolla runt och började att se att det faktiskt fanns dom som arbetade med att ta foton. Det var då jag visste, att jag ville bli fotograf. Jag började sparar pengar till en systemkamera när jag gick i 2:an. Efter många års sparande lyckades jag. Jag köpte min Nikon D3100 när jag gick i 7:an, ca 1år sedan och den har aldrig svikt mig.

 

Nu håller jag dock på att spara till et teleobjektiv. Det är så att säga ett objektiv som gör att man kan zomma in mer och ta bilder på längre håll.

 

Det gick upp för mig hur mycket bättre man kunde ta bilder, bara man hade rätt utrustning när pappa köpte sin Nikon D90 (?) Men bara för att man har en bra kamera, behöver man inte ta bra bilder. Men jag hade sparat ett tag redan innan.

 

Sen när jag fick min kamera kan jag inte sluta tänka på hur jag kan göra för att förbätter mina bilder, göra dom lite coolare, mera intressanta. Det kan bli ganska jobbigt, för när jag förut kollade i skolkatalogen var det ända jag kunde tänka på var den dåliga kvaliten. Som den förra året när zoomen låg på ett trä, BAKOM oss, hur man nu kunde lyckats med det.... 

 

När jag var liten HATADE jag att vara med på bild. Kan vara för att jag var ganska ful. haha, jag var inget sött barn i 1:an till 6:an, innan var jag lite sötare. Kunde vara med, men ville inte se hur den blev, för att slippa se mig själv.

 

Men efter ha fått kameran, började jag också, inte bara att ta mera bilder, utan att också vara med på dom. Och efter att ha "utväcklat" min kamera teknik, jag måste ju ha någon att testa den på. Så varför inte mig själv? Nu för tiden är det nästan bara jag på bidlerna som ni nog har märkt.

 

Men det är tuuuuusen gånger enklare att stå både bakom och framför, eftersom jag är lite av en perfektionist och gillar att kontrolerna, så har jag koll på båda delarna. Det är också enklare då. Man tar en bild, kollar ljuset samtidigt som man kollar hur man ser ut, och det man inte gillar, kan man ändra på en gång.

 

Nu har jag dock fåt en självutlösare av mamma som gör att det inte blir lika mycket springades fram och tillbaka för att kolla zomen och så vidare. Och så slipper grannarna kolla snett på en, för man ser ut som en idiot som springer fram och tillbaka.

 

 

Eftersom jag inte gillar hur jag ser ut, alls, så egentligen inte, eller andra bilder lite mer än andra. Men att ha börjat ta bilder, och så att säga se sanningen framför sig, har jag lärt mig att stå ut. Att sluta koncentrera mig på alla fel och börja tänka påd et jag gillar. Och det funkar faktiskt.

 

Jag fick mina underbara softboxar av pappa i julklapp.

 

Softbox är som en sorts blixt kan man säga, men istället för som en blixt/en lampa gör och fokucerar allt ljus på en punkt. Den gör den ljuset lite "softare" och sprider ut det mera så man slipper onödiga skuggor.

 

Jag är dock inte så duktig på att kunna ställal in rätt inställningar, men jag testar fortfarande mig fram. Det går i alla fall 100 gånger bättre nu än det gjorde första gången jag och pappa använde dom haha.

 

Det jobbiga är att man kan ha samma inställning på EXAKT samma obejekt, men ljuset blir helt olika på ca 10 bilder... Men det är bara att man tänker på det, och tar några extra ;)

 

Ja jag redigerar dom, men det är bara för att kunan göra dom bätter. Inte så gråa och tråkiga. Eller bara jätte gråa, beroende på hur jag känner för att ha dom ;)

 

 

Om man kollar på hur andra, riktiga fotografer tar sina bilder, suger jag... Nej men just nu tar jag väll bilder som en vanlig "svensson".

 

Men övning ger färdighet och det är ett tag kvar innan man måste välja gymnasium, så jag för öva mig så jag kan börja på ett media gymnasium. Om du vet något bra, kommentera gärna, så jag kan ha det i bakhuvudet tills det är dax at bestämma sig.